Häxprocesserna på 1660-talet   Processen 1671 i Rättvik   Mera om Rättviksprocessen   Länkar    Svartvit sida för utskrift

Skägg Kerstin och häxprocessen

Skägg Kerstin Michilsdotter var min farfars farfars farfars farfars farmor, född ~1610, hustru till Skägg Olof Andersson, f 1613, och bosatt i dåvarande Skägg-gården i Västanå, Boda sn.

Skägg-gården
Skägg-gården, numera Torsgården

Skägg Kerstin blev ett offer för häxprocesserna i Dalarna under1600-talet. Vid rättegången som hölls i sockenstugan i Rättvik rannsakades förutom Skägg Kerstin, Håll Ingial Andersdotter, hennes systerdotter Håll Brita och Håll Karin från Tammeråsen.

Om någon blev utpekad som "häxa" så togs det för givet att denne också var en "häxa". I processerna fanns inte ett spår av någon rättvisa. Alla var kvalificerade som vittnen i trolldomsmål, en dödsfiende, en make, ett barn. Ingen betraktades som jävig. Endast i de fall då en anförvant vitt nade till den anklagades fördel var vittnesmålen ogiltiga. Den bok som användes av kyrkan för att avslöja och döma "häxor", "Häxhammaren" genomsyras av kvinnohat. En annan aspekt är det faktum att det dåtida läkarskrået inte ville ha konkurrens i läkekonsten. De ordinerade ett piller bestående av omkring hundra ingredienser vilket sades bota allt. Ett benbrott resulterade ofta i att benet amputerades. Den folkliga läke konsten, som ju byggde på mycket gammal kunskap, hade en mycket mer nyanserad medicinering och dess förmåga att bota var antagligen mycket bättre än läkarskråets. Det kan också sägas att prästerna ofta var hus läkare och fick betalt för det.

"Primärt bestämmande för häxväsendets utveckling är kyrkans hållning gentemot folkets djupt rotade paganism. Den av teologer och skolaster med ytterlig omsorg odlade djävulsdogmen, som i medeltidens religiösa liv snart blev det centrala, lade tidigt en oerhörd tyngd på människornas själsliv och ingöt hos dem djupa anlag för melankoli och skuldkänsla. Naturens omedelbara dyrkan i stämning och drömmar, i oskyldig lek och ofrivilligt återgående till fäderneärvda plägseder blev efter hand en hemlig och ljusskygg företeelse som fick det förbjudnas lockelse och stundom drog med sig ett återfall i förfädernas avsvurna kult. I kontakt med dessa fenomen av folklig vidskepelse och förbjuden hedendom utarbetade prästerna sin fördomsfulla åsikt om ett smygande och i lönndom bedrivet kätteri."
Häxor och häxprocesser Gadelius s51

Häxprocesserna på 1660-talet   Processen 1671 i Rättvik   Mera om Rättviksprocessen   Början av sidan   Länkar

Häxprocesserna på 1660-talet

- centralmaktens grepp för att döda folklig kunskap

av Maria Andersson Ur 2000-Talets Vetenskap 98:2, 6-7 Ingress till artikeln

Häxprocesserna på sena 1600-talet skulle ta sin början i hjärtat av Dalarna. De första rättegångarna hölls i Älvdalen 1668 och det första stora avrättningsbålet kom att brinna i Mora den 24 augusti 1669. Därefter spred sig rättegångar och avrättningar som en löpeld genom landet, men det måste finnas en reell bakgrund till detta vansinne - den kan inte bara förklaras med att vidskepelsen tog överhand. Häxprocesserna leddes ju också av centralmaktens lokala ombud, vare sig de nu tillhörde rättsväsende, prästerskap eller det nybildade framväxande läkarskrået.

I varje by eller län fanns det kloka gubbar och gummor som ofta framgångsrikt botade och lindrade sjukdomar med naturens medel, blandat med besvärjelse. De använde naturliga örter och salvor, eftersom man inte hade tillgång till något annat. De narkotiska preparaten som omtalas bör nog betraktas som paralleller till dagens starka smärtstillande medel, som också då gav flyktdrömmar som biverkningar.

Det här gjorde att både kyrkan och staten i form av läkare kände en viss konkurrens. Det var möjligheten till inkomster och makt som måste ha styrt mot häxprocesserna. Prästerna fick nämligen betalt på den tiden för att agera husläkare. Från 1665 definierades lövjeri plötsligt som trolldom. Tidigare hade det inneburit botande med hjälp av hälsoörter . Prästerna ville åt det religiösa inslaget medan läkarna ville få tillgång till den medicinska marknaden. Religionen och medicinen hjälptes alltså åt att utrensa örtkunniga människor. De ville monopolisera sina egna verksamheter.

En annan sak som man borde fundera över är att föregångaren till Socialstyrelse och Läkemedelsverk, Collegium Medicum bildades 1663, precis fem år före de stora processerna satte igång. Dessa hade nog ett stort intresse av att inte ha några konkurrenter. Bland annat förespråkade grundaren av Collegium Medicum, G F du Rietz att man skulle använda sig av opium och kvicksilver inom medicinen ( Med tanke på dagens amalgam- och kvicksilverdebatt jämte Läkemedelsverkets lansering av en kraftigt utökad förskrivning av amfetamin till busiga barn, kan väl det noteras att synsättet hos centralmaktens myndigheter gjort halt i mer än 300 år). Det är tydligt att pengarna styrde då liksom nu. Collegiets syfte var att utrota häxorna för att undgå konkurrens. Detta faktum är ingen tillfällighet.

Det nämns även att dessa kloka använde slagruta, men de kallade den för önskekvist. En slagruta skulle vara gjord i hasselträ, med två jämntjocka grenar och se ut som en gaffel. Denna skulle visa var det hade gömts guld, silver och juveler. Vem vet? Vad vi vet är att det fortfarande finns kvar häxor som blandar sina örter. Det är dagens naturmedicinare och homeopater som Socialstyrelsen fortfarande jagar. De kan inte bränna dem på bål, men väl dra in deras legitimationer eller avslå all deras begäran om forskningsanslag!! Man behöver inte längre bränna häxor. Idag har centralmakten ett redskap att tämja den folkliga kunskapen och erfarenheten. Det är genom lagstiftning, där kvacksalverilagen är en bland flera.

Häxprocesserna på 1660-talet   Processen 1671 i Rättvik   Mera om Rättviksprocessen   Början av sidan   Länkar

Häxprocessen 1671 i Rättvik

Av Vera Pettersson ur AnRopet 1/99 (SSGF)


Under 1660talet började de stora häxprocessernas tid i Sverige. De började på Åland 1666. 1668 bryter de ut i Härjedalen, Dalarna och övriga Norrland. 1669 och ett par år framåt härjade de i Bohuslän. Närmare 300 personer avrättades i vårt land, de flesta kvinnor.

Värst var epidemin i Mora där kulmen nåddes med en rättegång den 13-25 augusti 1669 som leddes av en kunglig kommission. Inte mindre än sexton dödsdomar avkunnades över kvinnor från Mora och sex från Älvdalen. Två kvinnor fick uppskov då de väntade barn. Den 25 augusti halshöggs och brändes kvinnorna på tre bål. Man kunde tro att det där med var slut på häxeriet i Mora, men några månader senare blossade anklagelserna upp igen.

En ny rättegång inleddes men nu med en mindre kommission utan hovrättsledamöter. Hur många som anklagats är väl ovisst, men femtiofem domar avkunnades, men bara en dödsdom. Landshövding Duvall ledde rättegången. Han blev efter detta befäst i sin övertygelse att dessa rättegångar bara ökade oron och misstan karna. När sedan kyrkoherde Elvius i Rättvik i april 1670 skrev och omtalade att även Rättvik blivit utsatt för satans anlopp fick han ett ganska kyligt svar där landshövdingen rekommenderade särskilda former av undervisning, själavård och övervakning som motåtgärder. Det är förmodligen mot den bakgrunden som häxprocesserna i Rättvik måste ses.

Byn Tammeråsen, som ligger i Orsas grannskap, var först med tal om trolldom och därifrån spred sig oron snabbt till andra byar. Det var barn som angav "häxor" och påstod att de blivit förda ull Blåkulla och måste delta i gästabud med satan. De anklagade kvinnorna och några män blev hårt ansatta för att de skulle bekänna.

Om en kvinna förklarats som häxa av många barn, så tycks hon också vara det enligt domarnas förutfattade mening. Det gällde då att få henne att, som det heter "komma til egen bekännelse". Då utnyttjades olika medel som hot och lockande, en skilda samtal med prästen, konfrontation mellan anklagad och anklagare och någon gång fysisk tortyr.

Bland de anklagade var först Håll Karin från Tammeråsen. Hon var född 1602, troligen ogift, men hade en dotter, Kerstin, gift med Per Ersson. Karin bodde tillsammans med dem och deras son Anders. Hon hade redan 1663 anklagats för att hon med "läsningar" förgjort fem kor för en granne och sänt sjukdom på en ung man. Hon medgav då att hon uppträtt hotfullt men förnekade att hon skadat någon, utan tvärtom botat sjukdomar genom läsning. Hon dömdes den gången till fem års förvisning från socknen. Var hade hon då vistats? Ja, vem vet? När hon återkommit till sin hemby blev hon anklagad för barnaförande och förd till fängelset Falun. När sedan rättegång skulle hållas i Rättvik fördes hon tillbaka. Vid rättegången, som hölls i sockenstugan i Rättvik, rannsakades förutom Håll Karin även hennes systerdotter Håll Brita, som lärt sig trolla av sin moster, samt Skägg Kerstin och Håll Ingial Här har vi min anmoder Ingial. Karin och Ingial var systrar. Men jag tror att det var en tredje syster som var mor till Brita. Ingial var känd för att bota finnar och "lappeskott", boskapssjuka med mera med läsning av trollformler. Hon beskylldes nu för att ha fört fem barn till Blåkulla. Håll Ingial Andersdotter var inte så populär i sin hemby. Det sägs vid ett tillfälle att hon är "bitter och elak och hotar i andra gårdar ...". Det var flera som blev rannsakade vid samma tillfälle och fick sina domar.

I en skrivelse från landshövding Ernst Creutz till dito Duvall daterad socknestugan i Rättvik 13 januari 1671 kan man bland annat läsa

"Men såsom barnaföringen ingalunda vill af them bekiennas, thy skola Presterna efter afsagdh domb, them till bättringh och sanningens bekiennelse troligen förmana, om the nu framhärda uthi sin hårdheet och sigh inthet öfwer barnförslen intill yttersta timman bekienna villia, skola dhe häftass till bakars och rijs straffet undergå. Hålle Brita om 20 åhr ock af sin moster Hålle Karin under satans tienst och lydno inställt moot sin villia bedrifvit med Sathan wederstvgglig Tingh skall därföre strykas med rijs: emedan thet är hopp om bätiringh. En stoor deel beskyllte äre befrijade; een hoop skallchachtige drängar skola straffes med gatulopp, Löngnachtige gossar stuppas med rut wahnartige Qwinnspersoner medh stocken och risjs i handen, intagas sedan uthi Guds försambling. Will så wist förmoda att på denna Satans förblindelse blijwer med Guds macht någon lindring".

Håll Ingial och Karin samt Skägg Kerstin blev

"af then wahnart befundne, som ej kunna från lifsstraffet befrijat blifwa."

Det vill säga de blev dömda till halshuggning och att brinna på bålet. Det gick som Creutz nämnde, prästerna förmanade de dömda att bekänna "sanningen". Håll Karin var tydligen av segt virke, men Håll Ingial och Skägg Kerstin kollapsade efter domens uppläsande och var mycket illa däran. En av prästerna gjorde fem besök hos kvinnorna samma dag som domen föll, fredagen den 13 januari och sex besök på lördagen och lika många på söndagen för att uppmana de dödsdömda till

"en god bekännelse, gott tålamod och stadig tro på Jesus Kristus med innerlig bön om en salig ändalykt".

Men kvinnorna vägrade envist att bekänna och vidhöll att barnen ljugit på dem.

På söndagen fick kvinnorna erbjudande av en präst att följa med till kyrkan, men Skägg Kerstin och Ingial var för svaga och Karin säger att hon inte har några kyrkkläder. Strax där efter kommer en annan präst in, troligen kyrkoherde Elvius. Han koncentrerar sig på Ingial som då är svagast och försöker förmå henne att bekänna, Så skriver prästen i sin redogörelse

"Då satt dotteren vid sängen, och för att moderen därav icke skulle fatta någon böjelse sig till förstockelse, eller blidka prästerna till medömkan att remittera sin tillbörliga skötsel, bad jag henne att vara tyst .När Ingial hörde detta frågade hon mig om barnen icke skulle få följa henne till rättsplatsen och se hennes avgång. Svarades: måste göra det alla, både unga och gamla, att lära vakta oss för den synden. Hon bad mig trösta dem när det skulle ske och sedan se till deras bästa."

"Söndagsaftonen testamenterade de sina barn något och sade huru det skulle vara efter deras död".

På måndagen när det var dags att föra ut de tre kvinnorna till avrättningsplatsen för att man skulle få dem att äntligen bekänna, kom man inte ens utanför dörren. Mellan klockan 8 och 9 samlades i rummet hos fångarna prästen Elvius, befallningsman och så många av allmogen som fick rum. Man sjöng psalmer, läste böner och hörde predikan. Därefter uppmanades fångarna åter till en skarp synda bekännelse, synnerligast Håll Karin som var starkast och fri modigast. Men kvinnorna nekade återigen. Då sjöng man och läste ännu en bön och så följde nya övertalningsförsök utan resultat. Kyrkoherden sade då att det var tid att gå till avrättningsplatsen och pekade på nattvardskärlen. Om de bekände skulle de få nattvarden innan de avrättades. Men inte heller det gav önskat resultat. Då beslöt man att vänta några dagar så att man kunde få besked från högre ort om hur man skulle göra.

Det blev ingen avrättning, men Skägg Kerstin var så svag att hon avled sex dagar efter domen och begravdes den 2 februari. Håll Karin dog i Falun (troligen i fängelset) 1674 och Ingial dog i Nittsjö och begravdes den 23 november 1673 enligt uppgift i dödboken. Det var säkert en mycket svår tid för hela Hållsläkten. Sonen Jons hustru dog lite före sin svärmor och begravdes den 7 september och Jon fjärdedag jul samma år. Ingial var min farfars farmors farfars farmors farmor. Jag beundrar dessa kvinnor som genom sin styrka kunde motstå prästernas övertalningskonst.

Källor
Rättviks sockens historia, del 1:2
C G Kröningssvärd:Blåkullafärderna eller handlingar om trolldomsväsendet i Dalarna 1668-1673

Häxprocesserna på 1660-talet   Processen 1671 i Rättvik   Mera om Rättviksprocessen   Början av sidan   Länkar

Mera om häxprocessen 1671 i Rättvik

Av Ingemar Goliath ur AnRopet 2/99 (SSGF)


I AnRopet 1999:1 skrev Vera Pettersson, Sundbyberg, om sin anmoder Håll Ingial Andersdotter i Tammeråsen, anklagad i en häxprocess i Rättvik 1670 - 1671. Här kommer nu något om en i samma process anklagad annan kvinna, som också Vera nämner, Skägg Kerstin Michilsdotter. Hon var min ff ff ff ff m, född ~1610, hustru till Skägg Olof Andersson, f 1613, och bo satt i dåvarande Skägg-gården i Västanå, Boda sn. Denna gård heter numera Torsgården och ligger intill den gamla vägen från Västanå till Östbjörka; mitt emot Gröninggården, som jag ärvt efter min mor.

Under processen upprättades utförliga rannsakningsprotokoll med anteckningar om vem som anklagar vem och för vad. De allra flesta av "vittnesmålen" kommer från barn i olika åldrar. Man kan ta del av protokollen i de renskrifter, som teologiprofessorn Emanuel Linderholm gjorde omkring förra sekelskiftet och som nu förvaras i Universitetsbiblioteket i Uppsala.

De protokollförda anklagelserna mot Skägg Kerstin flödar av fantasifulla, ofta mycket makabra detaljer. Anders Andersson, 13 år, berättar, att Kerstin började " föra" honom vid midsommartid, att han av Kerstin fått pengar, av den onde en häst, som skulle tjäna honom

"så länge en warm blooddroppe wore i sigh, hästen måste han spijsa med then kost han sielff äta skulle"
Under natten hade han varit i Ovanheds kapell, där det var mycket folk, både unga och gamla. Framför altaret stod någon och läste svordomar, klädd i röda kläder och med horn i pannan. Några red av och an på en häst, ägd av Torsångs Jonas (!), andra sprang omkring, spelande och dansande. Brijta Hansdotter från Västanå, 10 år, hade blivit förd "sist i wåras" och varit i kapellet om natten. Senast hon talade med den onde hade hon fått en docka, men nu var den försvunnen. Lars Persson, Lars Hansson och Erich Matsson från Ovanmyra berättar, att Kerstin i fjol hade läst på en häst. Hon hade med en kniv korsat på foten, sagt

"orättfärdigh man och rätferdigh qwinna", blåst på hästen tre gånger och sedan läst fader vår. Olof Jonsson från Solberga, på 15de året, hade av Kerstin fått en kniv och ett bräde, "ther med han skulle afflijfwa sin fadher och modher".

Kommissorialrättens långa skrivelse av den 13 januari 1671 inleds med de tre dödsdomarna för Håll Karin, Skägg Kerstin och Håll Ingial.

". . . Emedan som Skägg Chierstin för löfwierij och ett annat Gudz nampns misbruuk uthi sine läsningar beträdd ähr, som hon på Erich Matzons häst bewijst hafwer och nu högeligen af nigo styken baren anklagas att hon dem på åtskilliga tijder till Blåkulla fördt hafwer och satan opdragit, hwarföre dömes hon att aflijfwas och på båhle brennas. . ."

I en senare upprättad handling står betr Kerstin, att

"thenne blef sott (?) dödh 6 dagar effter domen afsades. ? strax domen upläsin war lägges hon på sängh dödzsiuk, therföre exeqverades och endels intet domen".

Som Vera Pettersson och som många andra har jag blivit fascinerad av dessa människoöden och av den tidens föreställningsvärld. Detsamma gäller, tror jag, även de forskare som givit sig i kast med ämnet, bland vilka fil dr Birgitta Lagerlöf-Génetay måste nämnas särskilt, för avhandlingen "De svenska häxprocessernas utbrottsskede 1668-1671", Stockholm 1990. Här finns också en utförlig bakgrundsskildring, intressanta ordförklaringar och en stor avdelning "Källor och litteratur". Författaren säger sig ha tagit sin "avstamp" från prof Bengt Ankarloo: Trolldomsprocesserna i Sverige, Lund 1971, som behandlar tiden 1668-1676 men innehåller en historik från medeltiden till 1614. Den som är intresserad av ämnet bör också ta del av ett specialarbete från 1995 inom Högskolan Falun Borlänge av Anette Andersson & Megh Tomt Andersen: "Trolldomsprocesserna i Dalarna; En närstudie av två anklagade kvinnor". Se också källförteckningen i Veras artikel i AnRopet 1999:1.

 
Häxprocesserna på 1660-talet   Processen 1671 i Rättvik   Mera om Rättviksprocessen   Början av sidan   Länkar

 

Länkar

  Häxprocesserna i Torsåker 1675, Ångermanland.
Häxprocessen i Lima och Transtrand, 1670.
Trolldomsprocessen i Malmö, 1579.

 

  av Gröning Magnus


lövjerska [lö´v-, löv´-] trollkvinna:till
sv. dial. lövja, isl. lyf f. till ett subst.
läkemedel, -ört, trolldom

Tillbaka